Calcium

Ja, oj.. vad säger man?

Jag har så blandade känslor för att sluta på Solvik att jag blir förvirrad.
Jag sitter med en klump i halsen trots att jag vissa stunder har velat bränna ner hela stället...
Nu ska jag äntligen där ifrån.. eller.. äntligen.. ja, för jag längtade såå för någon månad sen..
Helt plötsligt ska man bryta upp från något som nästan varit ens hem de senaste månaderna.

I vår har det positiva börjat att överväga. Anders och Kajsa fick mig att må bra på Solvik.
Dom fick mig att känna att jag fick vara jag. UTAN förbehåll.

Jag skulle vilja ha dom i min närhet hela tiden. Bara sådär en kvart bort...
Kajsa är nu i Stockholm och ska fortsätta med sitt liv.
Anders är förvisso här. Men jag är ju på Gotland i nästan 3 månader nu..
LouLou är här uppe i Burträsk och Mariah i Matfors, Gustav i Timrå.
Det kommer att vara långt till mina vänner i sommar.
Det är tur att några hemma på ön finns kvar och väntar på mig...

I tisdags hade vi vårat sista musikcafé. Jag sjöng "Home" som Chris Daughtry gjort..
Det var ganska talande..

Jag har så mycket jag skulle vilja säga, men som sagt. Jag känner mig väldigt förvirrad.
Jag ska sakna er så det kniper i hjärtat. Bara så ni vet...
Och nu smälte klumpen i halsen till tårar som rinner..
Det tur det finns telefon... eller vad säger man..? (försöker skratta bort gråten..)

Nu ska jag gå och gråta en skvätt med Lisbeth Salander.  ; )

Tack igen för att ni funnits för mig. Det går inte att förklara med ord vad det har betydit.
Vi hörs!