Calcium

Och plötsligt sitter jag i Borlänge för att resa hem imorgon, fredag...
Jag är alltså just nu hos min gravida kusin Sara, hon är såå himla fin!
Värsta bebismagen!

Jösses vad tiden har gått fort...
Jag har lite bilder som jag ska lägga in när jag kommer hem, så ska ni få se vilken trip jag har gjort!

Det är inte bara en lång fysisk resa jag har gjort..
Även en väldigt lång känslomässig resa har påbörjats.
Att komma tillbaka till Pär. Oj, ja vad säger man.
Det var som att komma hem.
Komma hem till en trygg famn som man inte vill släppa taget om.
Jag ville ha honom vid mig konstant. Alltid ville jag röra honom.
Krama, kyssa, krama igen. Aldrig släppa. Hålla om så hårt att jag trodde att vi skulle sitta ihop för alltid.

MEN, jag repeterar orden för mig igen, som jag just nu egentligen inte ens lyssnar på. Jag bara säger dom för att jag ska få för mig att jag gjort rätt:
-"Emilia, du behöver lite tid för dig själv. minst ett år. Fram till sommaren ska du vara utan Pär. Du behöver det för att hitta hela dig själv igen. Du behöver komma i kontakt med både din själ och ditt hjärta innan du väljer en ny riktning i ditt liv. Om du sen ännu saknar och älskar honom om ett år. DÅ, kan det kanske bli aktuellt, om han ännu känner samma sak för dig.."

Efter jag lämnade Skellefteå har jag inte kunnat lyssna på en enda låt som handlar om kärlek. Jag bara gråter.

Så har jag slutat röka igen. Nu är det bara feströkning som gäller. Skit på en pinne!

Vilken sommar!

Faktiskt den bästa sommaren i mitt iv.
Bara att kunna säga att man inte kan gå med ut för man ska jobba imorgon.
Helt sanslöst. Det har jag ALDRIG kunnat säga förrut.

Jag har slagit mig fri. Och i sommar har jag känt mig friare än vad jag nånsin gjort förrut.
Jag har kunnat göra precis vad JAG vill, utan att ta hänsyn till någon annan.
Ja, jobbet har jag ju varit tvungen att ta hänsyn till, men det har jag gjort med glädje.

Idag ska jag jobba, imorgon och på söndag.
Efter söndag är jag ledig i 2 veckor. Undrans vad som händer under den tiden..
Det kan hända så mycket på jobbet bara man är ledig 1 dag.
Det är det bästa med mitt jobb. Det är aldrig samma saker som händer..

Igår var jag & Titti ute å kikade på NationalTeatern på Warfsholm.
Strax innan jag åkte hem, stog jag där i stormen och lyssnade på "Och om min älskade väntar..."
Jag vet inte vad den heter, men refrängen går så..
Där stog jag i allafall medan dom spelade den låten, i stormen (fast en behaglig storm..) , och jag bara ännu en gång älskade att vara jag.

Vikt: 75 kg (Startvikt: 86,7 kg) Viktminskning: 11,7 kg

Deja!

Det rullar på, så att säga.

Nästa vecka åker jag norrut.. oj, vad det känns konstigt..
Men det ska bli bra. Jag känner det på mig.
Konstigt att åka tillbaka till skolan och hälsa på, men det måste jag ju för att få träffa MINA darlings!!

Vi ses..

Jag tror att jag äntligen börjar få koll på vem jag är.
Efter 2 månader utan Pär kan jag säga att jag är en egen människa igen.
Det har tagit en massa tid och en massa funderingar och en massa saknad.
Men nu! Nu är jag JAG. Inte en del av någon annan.

Jag jobbar mycket nu, tillslut efter alla sjukdomar kunde jag komma igång med mitt jobb.
Jag jobbar minst 40 timmar i veckan och det tar det mesta av min energi just nu.
Men jag är glad för det. Jag älskar mitt jobb och jag vet inte hur jag ska kunna släppa det sen i mitten av november.

Den 19:e aug åker jag till Kajsai Stockholm.
Den 21:a åker jag till Skellefteå för att hälsa på mina vänner och hämta mina saker.
Allt ska hem till Gotland. Trots att jag inte ska bo själv.
Jag ska bo kvar här med min familj och bara känna lugnet.
Spara lite pengar, och förhoppningsvis åka till Thailand i November.

Jag fullkomligt älskar att vara jag idag.
Såhär har jag inte känt på, nästan på dagen, 6 år.
Natten till den 20:e augusti 2002 började mina kramper.
Idag är det den 7:e augusti 2008. Och jag är lycklig. Jag menar det verkligen, jag är lycklig.