Calcium

Ja, kära vänner.
Dags att berätta om operationen då...

3 Juli.
Hade åkt upp till Umeå i bil med mor & far, Pär mötte oss när vi kom fram.
Jag å Pär fick ett rum å mamma & pappa ett eget.
Så den natten var ju inte någon man kunde klaga på.. =)

4 Juli.
Kl. 10:30 Läggs jag in på Neurologavdelningen.
Dom tar en massa blodprover, vi får möta personalen som ska ha hand om mig under operationen.
100 frågor ställs för att allt ska gå så smidigt som möjligt.
På kvällen får jag duscha i ett medel som ska sterilisera hela kroppen så att jag inte ska få någon infektion.
Efter 20:00 får jag varken äta eller dricka.

5 Juli.
Samma dusch görs igen på morgonen.
Ingen frukost.
Å nu är det dags att vänta, eller som den manliga sköterskan sa: Nu är det dags för den roliga leken, den som kallas Vänteleken.
12:00 Åker jag ner till operationssalen. Jag får andas in sövningsgas och slocknar ganska fort.

Vid 17:30 vaknar jag inne på NIVA (NeurologIntensivVårdsAvdelningen) och tror att någon har hängt upp mig i håret. För SÅ ont gjorde det i hårbotten.
Bredvid mig sitter Pär, Mamma och Pappa med tårar i ögonen. Men jag bara lèr...
HELA tiden fick jag mer å mer morfin, så jag var egentligen ganska glad. Jag kommer ihåg att jag var irriterad för att jag somnade om hela tiden. Jag ville ju prata med mamma å dom. Men icke!
Törstig var jag också, men ingen dricka. Det enda dom kunde erbjuda var en bomullstuss doppad i vatten som jag fick bita på.. Fy!

På natten tvingade jag dom att ta bort katetern, jag höll på att bli galen på att det skavde hela tiden. Så efter lite tjat fick jag gå på toaletten alldeles själv, och det gick ju bra, även om det var lite vingligt..
Dagen efter kom jag in på Neurologavdeningen igen. Sen var det vanligt "sjukhusliv" i en vecka..

Så var det, det gick hela tiden framåt, och nu sitter jag här hemma på Gotland igen.
Oskadd.

Tack Olivecrona för att du är sån expert på hjärnor!