Calcium

Fan!

Nu är jag tillbaka i deppet.
Jag kommer gråta på flyget ikväll.
Jag hoppas att jag får ett eget säte så jag får gråta ifred.

Jag har knutar i magen.
Många små knutar som säger en massa saker som jag inte vill höra på.
Knutar som att jag borde flytta hem till Gotland igen, som säger att jag borde ta adjö av Pär.
Jag hatar knutarna, dom stör det liv jag hade tänkt att leva..

Blir det för jobbigt får jag väl flytta till skolan då, det är inte mer med det.
Men vad det känns konstigt.
Jag har ju glömt bort vem jag var innan allt dethär började.
Vem är Emilia utan kramper?
Helt plötsligt är jag stark, hur är man när man är stark då?
För att citera en av mina bästa vänner:
SVARA MIG DUUUUUUU, VEM ÄR JAG NUUUUUUUU?
JAG BARA UUNDRAAR, VEM ÄR JAG NUUUUUUUU?


Dethär är när jag ramlade och slog i trottoarkanten...