Calcium

Inlämningsuppgift 2, Historia A                                                                                                                   Emilia Johansson

Det var Marias guldklimp, sonen som skulle lyckas. De andra 5 hade tvingats att börja jobba på gården vid tidig ålder och hade redan sin framtid utsagd. Om de hade tur kanske de kunde gifta sig. Men hon hyste inget större hopp för dem. Men hennes minsta son Erik, hade hon hopp för. Det var han som skulle försörja dem när hon och Magnus inte orkade försörja sig själva längre. Erik skulle gå långt.

     De bodde ute på landet i socknen Rone på södra Gotland. Rone var en liten by och dom bodde i utkanten av byn i ett stenhus som Magnus och Maria fått ärva av Magnus far och mor. Huset var lagom stort och barnen fick dela på 2 rum. Erik sov dock ännu i Magnus och Marias sovkammare. Det fanns inga större faciliteter i huset, men de dög, de tyckte de båda. Gården var fin och de hade en bykstuga. Magnus var lantbruksbonde, Maria tog hand om barnen och huset. Lantbruket gick bra, jorden gav mycket och grödorna växte än så länge rikligt.

     Varje lördag åkte Magnus och Maria in till den stora hansestaden Visby och bytte till sig ett och annat. De sålde kålrot och rågmjöl och det hände att Maria bakade bröd som de sedan sålde. För förtjänsten kunde de då köpa med sig sådant som man annars inte hade råd med. Man kunde köpa honung eller en fin päls, kanske en bit kött. Lördagar var för dem en dag att umgås. Ibland fick dock den äldste sonen följa med. Det var på tiden att han lärde sig hur det gick till att byta varor i den stora staden Visby. Man behövde lära känna handelsmännen.

     Men så plötsligt kom pesten. Erik, den yngsta sonen, hade insjuknat samma stund som de hade hört talas om Digerdöden. Sjukdomen hade en dödlighet på 30-90% och det var bara några få som överlevde den hemska sjukdomen. Erik, Marias guldklimp, hade en eftermiddag fått hög feber. Eftersom han bara var 1 år gammal så skrek han mest utan att kunna tala om vad det var som var fel. Visst kände de att han var varm, men alla barn får ju 3-dagars feber, så det skulle väl gå över. När han plötsligt började skaka av frossa en natt började oron krypa in under skinnet på Maria. Det var något mer på gång, hon kände det i hjärtat.

    När morgonen kom verkade han mer än frisk, han var ivrig och ville inte sova, han ville röra sig mer än normalt men var ännu brännhet. Det Maria dock inte visste var nu att Erik drabbats av agitation, en sorts överaktivitet. Agitationen varade bara några timmar och när kvällen kom såg Maria det hon fasat för. Erik hade fått en böld i ena armhålan. Bölderna uppträdde i lymfkörtlarna, och bölden var egentligen själva lymfkörteln som blivit infekterad och svullnat upp. Det märktes att det gjorde ont, då Erik gnydde till varje gång han kom emot bölden, vilket var varje gång han lade armen längs med kroppen.

    Hon hade ju hört talas om böldpest, men inte kunde väl hennes Erik.? Nej, det fick bara inte vara sant.

Böldpest spreds med svartråttorna, och med svartråttor på gården hade tillslut sjukdomen tagit sig in i huset. När natten kom in på småtimmarna kräktes pojken, och han verkade inte kunna sluta. Han kräktes tillslut blod och det var som om hans kropp ville göra sig av med något som inte skulle vara där.

2 dagar senare var Erik död. Digerdöden, Böldpesten, hade tagit hans liv.

    Maria var utom sig av förtvivlan. Det var ju Erik som var hennes hopp om framtiden. Hon hade redan insett att de andra barnen aldrig skulle bli något speciellt. Dem var precis som alla andra och hade inte heller något vidare intellekt. De skulle som sagt kanske gifta sig, men det var nog det enda de skulle lyckas med. De skulle jobba på någon gård och tjäna ihop så de räckte till mat och husrum, men det var allt. Erik var den enda de skulle ha råd att skicka i den medeltida skolan, kyrkbänken. De hade sparat sen hon blev gravid med den förste sonen. Redan då hade Maria tänkt, att det sista barnet skulle i alla fall få lov att gå i skolan, även om de så skulle spara i flera år.

     Eftersom Erik dött av pest, ville ingen närvara efter hans bortgång. Inte ens prästen ville komma och göra den sista smörjelsen, han skyllde dock på att han hade mycket att göra. Så Maria fick helt enkelt göra så gott hon kunde, hon hade varit närvarande vid sin mors död 1 år tidigare och visste ungefär hur allt skulle gå till. Hon ville så gärna att Erik, hennes lilla Erik skulle få det vackraste avslut i livet i väntan på uppståndelsen. När Maria hittade Erik avliden den här morgonen hade hon genast slutit hans ögon och stängt hans mun. Det gjorde hon för att det skulle se ut som att Erik sov i väntan på uppståndelsen, och för att man var rädd för den dödes blick, och för att själen kunde återvända genom munnen. På medeltiden betraktades nämligen dom avlidna som att dom var i gränslandet, gränslandet mellan döda och levande. Eftersom Erik hade haft ögonen öppna tydde det på att han hade varit vaken när han dog. Marias hjärta brast varje gång hon tänkte på att han varit ensam vid det tillfället.

     Nu var eftermiddagen här och Maria och Magnus hade hela dagen gått som i trans. Hur skulle de göra nu? Vem skulle stå på tur att drabbas av pesten? Men först och främst, hur skulle de göra med Eriks kropp? Erik måste begravas, så var det bara. Maria och Magnus bestämde sig helt enkelt för att utföra ceremonin själva. Alla de andra barnen skulle närvara. Ikväll skulle den första delen av ceremonin äga rum och imorgon skulle begravningen ske. Det var egentligen emot kyrkans egna bestämmelser, men Erik skulle begravas under Körsbärsträdet nere i hörnet av gården. På så sätt skulle han ändå inte lämna familjen. Erik hade dött av pest, så fick han ändå inte ligga på kyrkogården.

     Maria skulle välja kläder till ceremonin. Hur det än blev så fann Magnus henne sittandes på sängen och stirra på vaggan. Hon kunde bara inte förstå hur det kunde bli som det blev. Varför Erik? Han var ju minst. Ja, kläder måste hon ha, så Magnus tog fram den fina klänningen han köpt till henne en av lördagarna inne i Visby. Alla ceremonier kring döda skulle vara fina. Man skulle ha fina kläder.

      De samlades kring vaggan. Maria visste att det först skulle vara någon bön, så dom bad allesammans Fader vår, för det var den enda de kunde. Kroppen skulle nu tvättas och lindas. Magnus bar kroppen ut till bykstugan på gården. Där hjälptes de alla åt att tvätta kroppen och göra den fin inför den eviga vilan. Den äldste brodern sjöng en sång han hade lärt sig av en speleman en lördag inne i Visby. Sen lindade den näst yngste sonen, med hjälp av Maria, Eriks bomullsfilt runt kroppen. Maria kom ihåg att det nu skulle vara med böner till ärkeängeln Mikael. Han kunde nämligen skydda själen från djävulen på vägen till Gud men han var också "själavägaren", den som med vågens hjälp bestämde var själen skulle hamna. Vid likvigningen skulle man stänka vigvatten på kroppen, och det hade de i en liten flaska som en av sönerna varit vid prästen och hämtat. Det hade tagit en mycket lång stund innan prästen gått med på att skicka med en flaska vigvatten, men han ville ju trots allt inte bli smittad, så återigen skyllde han på att han inte hade tid att vara med på ceremonin, och skickade sen med sonen flaskan. Prästerna släppte gärna inte sin makt på medeltiden.

     Magnus stänkte försiktigt vattnet på kroppen och bad återigen Fader Vår. De lade kroppen i Eriks vagga som de tagit med ut i bykstugan och medan Maria tände ljus runt vaggan, ringde Magnus i en liten klocka som de också fått låna från prästen. Nu var det dags för likvaka ända fram till morgondagen då begravningsceremonin skulle äga rum.

På kvällen åt familjen en god middag tillsammans och de hade tagit fram mjödet. Nu skulle det vara fest, även om man inte var på det humöret. Men alla drack de av mjödet och åt den goda maten. Någon gick ibland ut till bykstugan för att säga något ord till Erik. Ljusen skulle brinna hela natten.

     Erik skulle begravas i sin vagga, de hade Maria och Magnus bestämt. Så morgonen därpå gick de ut tillsammans och medan Maria höll i Eriks kropp, sågade Magnus av den nedre delen av vaggan så att dem skulle kunna begrava kroppen i den. De andra sönerna kom ut till bykstugan efter en stund, de hade tillsammans grävt en grav under körsbärsträdet.

Magnus skulle nu bära ut vaggan och Maria skulle bära kroppen i sin famn. Kroppen skulle alltid bäras ut ur byggnaden med fötterna först, annars kunde denne bli en gengångare trodde man, så det var precis så Maria gjorde. Hon gick efter den äldste sonen som gick först med ett kors i trä som Magnus hade fått vid sin konfirmation. Efter Maria gick näste son med den lilla klockan som ringde, sakta och domedagsaktigt ringde den. Efter honom gick de andra 3 med varsitt ljus i handen. Sist gick Magnus med den tomma vaggan.

    Vid graven lade Maria ner sin döda son i vaggan. Magnus stänkte vigvatten på kroppen. De lät klockan ringa och ljusen brann. En besvärjelsegest gavs gentemot djävulen för att den orena anden genom vår Herres, Jesu Kristi, kraft skulle fly graven. Magnus och sönerna satte ner kistan i graven medan Maria stod och såg på. Tänk att hennes lilla Erik skulle dö av pesten. Bara 1 år gammal.

Källa 1. http://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%B6ldpest

2. http://www.jkpglm.se/barnochskola/medeltiden/begravning.html

3. EPOS - Historiebok