Calcium

Och plötsligt sitter jag i Borlänge för att resa hem imorgon, fredag...
Jag är alltså just nu hos min gravida kusin Sara, hon är såå himla fin!
Värsta bebismagen!

Jösses vad tiden har gått fort...
Jag har lite bilder som jag ska lägga in när jag kommer hem, så ska ni få se vilken trip jag har gjort!

Det är inte bara en lång fysisk resa jag har gjort..
Även en väldigt lång känslomässig resa har påbörjats.
Att komma tillbaka till Pär. Oj, ja vad säger man.
Det var som att komma hem.
Komma hem till en trygg famn som man inte vill släppa taget om.
Jag ville ha honom vid mig konstant. Alltid ville jag röra honom.
Krama, kyssa, krama igen. Aldrig släppa. Hålla om så hårt att jag trodde att vi skulle sitta ihop för alltid.

MEN, jag repeterar orden för mig igen, som jag just nu egentligen inte ens lyssnar på. Jag bara säger dom för att jag ska få för mig att jag gjort rätt:
-"Emilia, du behöver lite tid för dig själv. minst ett år. Fram till sommaren ska du vara utan Pär. Du behöver det för att hitta hela dig själv igen. Du behöver komma i kontakt med både din själ och ditt hjärta innan du väljer en ny riktning i ditt liv. Om du sen ännu saknar och älskar honom om ett år. DÅ, kan det kanske bli aktuellt, om han ännu känner samma sak för dig.."

Efter jag lämnade Skellefteå har jag inte kunnat lyssna på en enda låt som handlar om kärlek. Jag bara gråter.

Så har jag slutat röka igen. Nu är det bara feströkning som gäller. Skit på en pinne!