Calcium

Ja.. tillbaka till Skelleftå om en vecka då..
Sommaren är över och här är jag.
Opererad och än sålänge krampfri. Tänk om jag innan sommaren visst vilken vändning mitt liv skulle ta...

Sommaren har varit som en galen storm. Jag har flaxat fram och tillbaka, knappt vetat vart jag vaknat.
Åkt MINST 180 mil i bilen med mamma och pappa.. Flugit 8 flygresor.
Ibland drömmer jag att jag ännu är kvar på sjukhuset.. Bland smärta och osäkerhet.
Bland slangar, doktorer och i en dimma av mediciner.

Det är konstigt att säga, men jag älskade tiden i Umeå. Jag fick äntligen ha min julafton som jag väntat på. Äntligen fick jag ha den julafton som jag gått och väntat på i 5 års tid.

Jag är inte den som gärna talar om mina känslor, det som jag verkligen känner. När jag tänker på vad jag har känt  de senaste 5 åren får jag genast en stor klump i halsen. Jag tror det kommer ta lång tid att förstå vad jag egentligen har gått igenom. Jag tror jag behöver gråta. Men ännu är jag för stolt, som jag alltid har varit. Jag har alltid varit för stolt för att visa mig svag. Jag har alltid visat utåt att jag är den som klarar allt. Inget kan minsann få mig att vekna. Men det vet väl alla att ingen kan vara så, hur mycket man än själv tror det.

Som en bro över mörka vatten